Efter frukost blev det en sväng i skidspåret i Rudan. Där fick jag in den perfekta känslan för hur det inte ska kännas om två veckor.
Supertrött, muskler utan energi, bakhalt som attan och jag längtade bara hem till sängen. Kämpade mig fram en mil och tänkte att två mil till kommer behövas pannben för, riktigt hårt pannben ;).
Och ja, direkt när jag kom hem gick jag och sov medan resten av familjen OS-myste i soffan. Oj vad jag behövde det, efter ytterligare en natt med sömnpaus för jobb. Skönt att det bara är några veckor kvar av detta outsourcing-projekt när nattjobb måste ske.
Nya krafter för att hänga med lilltjejen på 5 årskalas. Från tuff treåring som skulle gå själv till lite blygare 4,5 åring som vill ha mamma eller pappa med. Hela dagis i hyrd lokal, öronbedövande ljudnivå och barn som känner sig vilsna bland så många föräldrar och barn. Vart tog de små, lugna hemmakalasen vägen?
Men huvudsaken att lilltjejen är glad!