Så himla nervös innan start så magen höll på att vändas ut och in.
Hade egentligen velat fått i mig lite lunchsmörgås och banan men det var inte att tänka på.
Men magen lugnade sig lagom till start och ett lyckorus gick genom kroppen de första 300 metrarna till första uppförsbacken och då jag insåg att jag inte hade något fäste alls.
Första omvallningen skedde efter bara en kilometer. Ungdomar från skidgymnasiet stod och vallade klister överallt. Jag stannade vid första stoppet och slapp de långa köerna som senare uppstod.
Hade med egen valla men det var skönt att slippa.
Första dryga milen fram till Hökberg var tung då klistervallan åkte av lika snabbt som den kom på och alla uppförsbackar slet.
Med lycka såg jag min familj i Hökberg och med kramar från mina små, lite ny valla, några tuggor delicatoboll och många munnar Celsius så kom massor med nya krafter.
Maja och jag kom samtidigt till våra familjer.
Spåren var betydligt bättre och nedförsbackarna betydligt mindre läskiga än förväntat.
Jag hade en tung dipp igen strax före halva Vasan var avklarad och tänkte att jag aldrig kommer fixa detta tempot ända till Mora. Men med bra energidryck i flaska på ryggen och tankarna på vilken annan tävlingsdeltagare jag skulle ta rygg på härnäst så rullade kilometrarna på.
Att jag orkade köra vidare i ett för mig högt tempo och att mina armar orkade så mycket gav mig massor med positiv energi. Såg målgången i Mora framför mig och en tid på strax över tre timmar och denna stolthet bar mig framåt.
Oerhört tuffa sista 3 kilometer när skavsåren kom, kroppen inte ville mer och spåren blev trötta. Tårarna rann i omgångar, en blandning av trötthet och att alla barndomsminnen runt Mora blommade upp. Nu var det min tur att köra upploppet som jag stått vid hela min barndom.
När jag precis passerat mållinjen och mamma och pappa skickade ett grattis sms ja då grät jag.
Om jag kommer åka igen? Ingen aning 😉
En reaktion på ”Tjejvasan – the story”