Här kommer mina tankar runt min första och förmodligen sista HalvVasan. Jag gjorde min debut i spåret för sådär 4 år sedan. Då blev det en tuff TjejVasa. Jag hade riktigt bakhalt(som alla andra) och var inte tillräckligt bra förbered varken mentalt eller fysiskt. Jag grät de 2 sista kilometrarna till Mora för tröttheten var enorm.

Och så satsade jag för 2 år sedan. Tränade mer, lämnade in skidorna på dyr-vallning och fick ett fint väder. Jag hade bestämt mig för att köra under 3 timmar och energin fanns där. När andra var trötta sprang jag med mina välvallade skidor och energi i kroppen upp för backarna. Känslan var stor. Jag var enormt sliten men så nöjd när jag klarade mitt mål med 20 sekunder. Denna gång rullade tårarna av lycka.

Nu var ju förutsättningarna helt annurlunda och det var 1,5 mil längre denna gång. HalvVasan 4,5 mil.

Träningen som började så bra men slutade med rätt många veckors vila, då ischiasen var för ond för träning. Trots dyr-valning igen så hade de totalt misslyckats, regnet öste ner och energin fanns inte där alls. Och så hade vi den stela ibland smärtsamma ryggen. Men jag är mest besviken på energin. Den fanns bara där ungefär mellan 15 km och 2,5 mil. Det var efter Oxberg där jag matats med delicatoboll, koffeindryck och lite klister under skidorna. Då fanns känslan där. Känslan att jag orkar åka skidor på riktigt, att jag är stark och tar mig fram med energi.

I mål var jag trött men mest onöjd. Försöker känna mig nöjd över att jag kom i mål och det är jag nog innerst inne. Men något annat(som att bryta) fanns nog aldrig som ett alternativ. Det jag mest av allt ville ha var ju fina spår och en kropp fylld med energi och det fanns inte där denna gång.

Om några år är jag tillbaka till KortVasan. Då ska jag åka med mina små som fyllt 12 år. Då skiner solen, spåren är glatta och fasta, klistret sitter under skidorna och jag flyger fram.

Men jag lärde mig en sak igår. Ibland är resan lika viktig som målet.