Efter rätt exakt 3 månader sedan jag åkte in i magnetkameraröret och de konstaterade att mina njurar åter igen var fulla med njurstenar så är det nu dags. Det har i omgångar vart jobbigt under dessa månader då lite för mycket rörelse resulterad i smärta och en ständig oro att en sten ska lämna njurarna och orsaka ordentlig smärta. Jag har oftast haft med mig de väldigt starka värktabletterna som jag fått utskrivet, om det skulle ske.

Doktorns ord om att smärtan kommer vara den hemskaste jag varit med om har liksom legat på lut och skrämt mig. Visste läkaren att jag haft bukspottskörtelinflammtion förresten? Varför sade han så överhuvudtaget?

Är egentligen inte så nervös inför morgondagens behandling, då jag liggandes med ryggen i vätska ska få mina stenar krossade med hjälp av stötvågor. Men orolig är jag, orolig för den väldigt starka och obehagliga smärta som förmodligen väntar. Iallafall om det känns som sist.

Nu hoppas jag sova ok inatt för imorgon 07.50 ska jag in i något sorts röntgenrör igen för att se exakt hur stenarna ligger och sen 08.10 är det dags. Tänk på mig lite snälla vänner…