Men det var ju bara härligt…

Jag är uppväxt med att varje år stå någonstans mellan Sälen och Mora och heja. Varje sportlov tillbringade vi uppe i det lilla samhället Venjan i Dalarna tillsammans med en massa andra skidåkare från idrottsklubben Ik-Jordbänningarna. En vecka där det enda man hörde pappa och de andra prata om var vallor, drycker, formen, tider, strategier och minnen från tidigare år. Vi åt pasta hela veckan för det skulle kolhydratladdas och det tillbringades åtskilliga timmar i vallaboden.
Dagen innan loppet kunde man ta på nervositeten och vi barn fick härja ute för det skulle vilas, laddas och fokuseras. Och sen kom dagen med tidig uppstigning, massor av kläder och massor av snacks för här skulle skrikas(hejas) och alla ville kanske ha extra energi(alla hade egna önskemål) efter vägen.

Sen kom glädjen i Mora när en väldigt väldigt trött men oftast ganska glad pappa kom i mål. Kvällen ägnades sedan åt att de som åkt loppet satt i bastun medan övriga lagade massor av mat och sedan var det väldigt trötta åkare som halv-låg i sina tallrikar och var liksom en blandning mellan jättenöjda för att de kom i mål och jätteonöjda för att spåren, vallan och bullarna kunde varit bättre 😉

Ja och i år är det min tur, jag fuskar lite och nöjer mig med tre mil men jag kommer ju ändå få dricka blåbärssoppa, prata valla, gå i mål i Mora(förhoppningsvis) och sen lyckligt klaga över trött kropp.
Och kanske fälla en tår i målgången…

Har genom åren alltid tänkt att jag någon gång själv måste få stå i spåren. Det som hindrat mig har alltid varit tanken på att en kall och mörk vardagskväll ge mig ut i spåret. Och det var just det jag gjorde ikväll och det var ju bara så härligt…

20140120-220350.jpg

20140120-220356.jpg

20140120-220403.jpg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *