Vet inte riktigt varför men jag blir så himla berörd av att läsa Lovisas och Agnes kamp att nå målet på Stockholm Marathon i helgen och likaså har jag med känslan ända nere i magen följt Idas kamp i Afrika. Tror alla människor har något de vill/måste uppnå, något som på ett stadium känns omöjligt men som genom en stenhård beslutsamhet kan bli möjlig. Vare sig det handlar om att stå inför folk och hålla ett tal, våga hoppa bungyjump eller ta sig fram 50 mil i Afrika.
Tidigare i mitt liv har jag mest känt att ”dessa” människor är tokiga, varför skada sig, varför göra något som gör ont? Galet nog längtar jag nu efter den där känslan när hela kroppen skriker nej, när jag inte ser publiken i Mora för jag är så slut så jag bara tänker en meter till och när tårarna är så många så jag blöter ner hela telefonen när mamma ringer i samma sekund som jag passerar mållinjen bara för att säga grattis.
Om mina ben håller vill jag sätta upp en för mig riktig löputmaning men det får tyvärr vänta lite.
I vinter kommer jag hänga här i Rudan igen, men med skidor på, då ska jag göra ett försök att åka Tjejvasan under 3 timmar. Men idag njöt jag av värmen, energin från Rosa Skrots bootcamp-träning och av min kompis M peppning.