I veckan så gick informationen ut på jobbet att jag ska sluta och det har känns väldigt skönt att mentalt kunna ställa in sig på riktigt, att det bara är 11 små dagar kvar här. Igår i matsalen så träffade jag på en av mina arbetskollegor, en äldre man, som jag hjälpt ibland men den mesta kontakten har varit rätt många samtal runt lunchen, ofta riktiga samtal om rätt viktiga saker i livet. Nu sade han något som jag faktiskt blev rörd av -hörde att du ska sluta, vet inte vad jag ska säga. Skulle vilja ge dig en kram och säga grattis men inser att jag borde ha gett dig kramen innan istället för jag tycker om dig som person. Sen gick han bara för han hade nog sagt mer än han klarade just då. Jag tänkte på dessa ord efteråt och inser att de kommer att hänga kvar rätt länge i mig, detta att vi saknar dem som försvinner på ett eller annat sätt först när de redan är på väg. Varför stannar vi inte ännu mer upp och kramar dem som vi tycker om innan…

Sen till något helt annat, trots regn i luften, kolsvart ute och en efter skidåknings-trött kropp så fanns det inte på världskartan att hoppa över kvällens träning. Det var ju liksom jag som drog igång ”Lofsianerna goes Hammarbybacken”, ett gäng tjejer i Lovisas facebook-grupp hakade på min fråga om någon ville stavträna i Hammarbybacken så då kan ju liksom inte jag banga sen ;). Kul kväll även om jag kände mig begränsad av för dålig pannlampa och vanliga löpardojjor, broddar eller grövre skor och mer belysning så hade det varit bra träning på riktigt, bra sällskap var det iallafall! 5 tjejer var vi som besteg berget ett antal gånger med stavarna i högsta hugg, påhejandes av skidduktiga Linda. Kul!